Sabaton - Legends
  |
Band: Sabaton Recensent: Dag Harrison |
Visst är det en konstig känsla att ha fått precis vad man trodde sig önska, men ändå inte bli riktigt nöjd?
På papperet applåderade jag helhjärtat Joakim Brodén & Co:s beslut att dra ned på epiken några snäpp efter ”The war to end all wars”. Nämnda fantomvax var ändå den grandiosa finalen på en hel konceptalbumstrilogi: ett logiskt ställe att sätta punkt för en pompös era innan den övergick i självparodi. Och upplägget med fristående, relativt krusidullfria käftsmällar till låtar känns ju igen från bandets tidiga album, bestående av princip enbart fanfavoriter. En återgång till det stuket med förnyad entusiasm och kreativiteten på topp – det kunde väl bara bli kanon?
Mja. Det blev ... okej. Varken mer eller mindre.
”Legends” inger lite samma känsla som att starta om med ett ex från ungdomstiden. Förväntan och entusiasmen som övergår i besvärad förvirring vid upptäckten att de gamla välkända movesen inte längre framkallar samma effekt. Ändå börjar skivan ganska – med betoning på ganska – bra. ”Templars” är en genuin old school-Sabaton-dänga som hämtad från ”Primo victoria”. ”Hordes of Khan” är ett gediget upptempostycke som hämtat från uppföljaren ”Attero dominatus”. ”A tiger among dragons” lyckas vara på en gång småklurig och snärtig, och ”Crossing the Rubicon” är typ exakt vad alla som längtat efter en andra ”Carolus rex” kan begära. Så långt, allt väl. Eller, allt skapligt.
Härifrån blir det dock mer spridda skurar. Tre karakteristiskt Sabaton-hurtiga marschtemponummer av godtagbar standard: ”I, emperor”, ”The duelist” och ”Lightning at the gates” – fast den sistnämnda förvirrar med ett syntfanfarbaserat mellanspel med ”You are my sunshine”-vibbar. Även ”Impaler” förbryllar med en märkligt heroisk atmosfär sett till ämnesvalet och den bloddrypande texten. ”The cycle of songs” och den snabba ”Maid of steel” är anonyma, och avslutande ”Till seger” en direkt kalkon – om än med stor potential att gå hem hos beundrare av gamla Mello-kräkmedlet ”När vindarna viskar mitt namn”.
Kanske ligger en del av problemet i det breddade textkonceptet. Det välkända världskrigstemat var måhända begränsande, men också särskiljande. Ett knippe låtar om blandade krigsherrar genom historien är däremot mer av ett generiskt power metal-påhitt. Vad som avgjort är en del av problemet, är syntljudet: fortfarande cineastiskt, men snarare komedilättviktigt än dramapompöst.
Däremot gör Thobbe Englunds återkomst underverk för flytet. Gitarristen är som klippt och skuren för bandet och passar in i den Sabatonska helheten på ett sätt som föregångaren/efterträdaren Tommy Johansson aldrig gjorde. Och efter ett flertal lyssningar lyfter ”Legends” som helhet ändå till fullt godkänd, efter att vid den första ha framstått mest som ett anonymt och återvunnet gytter. Vilket är skumt i sig: växarplattor med tuggmotstånd är väl inget man förknippar med det här bandet? Vi snackar ändå Sabaton, inte King Crimson.
Följ Metalcentral på Facebook för det senaste inom metal i form av recensioner, nyheter, bilder, videos och exklusiva tävlingar, direkt i din news feed.
